Att utreda eller kravställa, det är frågan.

Det har nu gått några dagar sedan ”Hesa Fredrik” ljöd över Stockholm och annorstädes. Signalen väckte uppmärksamhet med överbelastade webbsidor hos myndigheter som följd av att allmänheten ville hitta information om en händelse om oroade.

Tyvärr var det fel webbsidor som besöktes då vare sig polisen.se eller msb.se har en informationsuppgift när något händer utan sajten krisinformation.se enligt MSB. Den gamla minnesregeln att informationsbehovet likt vatten söker sig den lättaste vägen vid påfrestning visade sig även denna gång, och något som borde vara en påminnelse för oss myndigheter. Det offentliga Sverige behöver bli medvetna om det som är verklighet i all modern kommunikation; det är mottagaren som avgör var informationen behöver finnas och inte avsändaren.

Som flera ledarskribenter konstaterat var det väl inte det officiella Sveriges finest hour. Dels att det överhuvudtaget kunde inträffa, men framförallt för den valhänta hanteringen i officiella kommentarer där allmänheten nästan kunde få intrycket att det som inträffat inte var så farligt, eller till och med lite löjeväckande. Ibland har ord en betydelse, och aldrig så mycket som i frågor där rikets eller det allmännas säkerhet berörs.

När rapporteringen kring tsunamin 2004 började visa på allvaret i katastrofens omfattning, reagerade den svenska regeringen med samma valhänthet och avfärdande som kunde spåras i myndigheternas första kommentarer under söndagskvällen kring ”Hesa Fredrik”.

När antalet skadade var stort efter katastrofen var det inte kvaliteten på thailändsk sjukvård som avgjorde om personer skulle överleva, utan om kvalificerad vård överhuvudtaget kunde erbjudas i tillräcklig omfattning. Ändå svarade utrikesminister Laila Freivalds på kritik från läkarhåll att vården i Thailand är ”lika bra” som i Sverige. Detta som ett fullt korrekt svar på normala sakförhållanden, men med liten känsla för ordens betydelse eller förståelsen för att i ett kritiskt läge är det bilden av skeendet som avgör förtroendet, och inte statiska fakta.

Regeringen har nu gett MSB i uppdrag att utreda händelseförloppet av söndagens tutande. Jag menar dock att det allmännas förtroende för utredningar i frågor kring samhällets skydd- och beredskap är begränsat, och att ledande företrädare nu mindre bör kontemplera och mer agera vid framtida händelser.

Jag är en stor vän av svenskt utredningsväsende men det kan inte vara inte själva huvudsyftet med myndigheternas arbete. Denna uppenbara sanning bör i språkbruk och handling tjäna som grund. Allmänheten kommer i allt större utsträckning efterfråga ställningstaganden, och tydligt politiskt, alternativt myndighetsmässigt ledarskap. Det är vad som ska åstadkommas eller görs i frågor kring beredskap och säkerhetshöjande åtgärder som är förtroendeskapande och inte vägen dit.

Samhället utmanas nu av omständigheter kring den inre och yttre säkerheten som alla är hanterbara, men som kräver tydlighet och ansvarstagande av förtroendevalda och företrädare för myndigheter. Istället för att be om en utredning skulle regeringen kunnat ge ansvariga i myndigheter i uppdrag att senast vid årsskiftet säkerställa att VMA fungerar på ett sådant sätt som det är avsett.

Det innebär att det för myndigheternas arbete alltid krävs utredning och beredning, men detta är en förutsättning för önskat slutläge och inte huvudsyftet med verksamheten. Det kanske visar sig att utredningen ger vid handen att allt är fin-fint men att maskin eller människa inte svarade mot kraven. Under alla omständigheter är ett besked att VMA ska fungera eller att det fungerar (när arbetet är klart) som visar på handlingskraft och inte att det gjorts en utredning om tillkortakommanden och dess orsaker.

Rent generellt är det en poäng som jag menar som kan dras av många aktuella händelser och behov. Att det som behöver beskrivas och kommuniceras är vad som ska åstadkommas, slutmålet eller ledarskapet och mindre att tusen utredningar ska lösa samhällets svårigheter, oaktat om det rör sjukvård, polis, försvar eller andra kritiska funktioner.

För Västra Götalandsregionens del kontaktade regionstyrelsens ordförande, säkerhetschefen och mig, under måndag förmiddag med instruktioner om hantering av ärendet i krisledningsnämnden. Den politiska viljan är uttalad, hur vi tar oss dit är en fråga för oss tjänstemän där utredning kan vara ett av instrumenten, men troligen mer att ”bara göra” baserat på kända fakta och med antaganden om de okända.

Allmänheten behöver se att det officiella Sverige agerar när vi utsätts för påfrestningar, verkliga eller av misstag. Kraftiga ställningstagande om att vi nu utreder är av begränsat värde för oss alla, liksom uttalande som mer väcker löje än förtroende.

Till sist en uppmaning till våra förtroendevalda. Jag tror att ni underskattar möjligheten att faktiskt kravställa resultat vad avser samhällets skydd och beredskap i stat, regioner och kommuner. Säg vad ni förväntar er så ordnar era tjänstemän detta. Det är i de flesta fall nu inte utredningar som behövs, det är tydliga krav som kommer att ge det offentliga Sverige rätt förutsättningar att hantera kommande kriser.

Erik Lagersten
Kommunikationsdirektör i Västra Götalandsregionen

Vem skyddar kritiker i nya medier?

Vi ser inte alltför sällan att anställda i regionen i kontakter med media anger att de inte vågar framträda med eget namn av risk för repressalier. Vi har också på senare tid sett att antalet vårdskador ökar. I anmälningar som görs med anledning av detta så beskrivs ibland en kultur där det är svårt att få sin röst hörd, där det är svårt att påtala felaktigheter eller där det uppfattas finnas en repressiv kultur. Det förra är ett grundlagsbrott, det senare försvårar vår skyldighet att upprätthålla patientsäkerhetslagen.

Regionen ska ha en nolltolerans mot vårdskador, vi ska som arbetsgivare aldrig uppfattas ha ett lågt tak för kritik eller att våra anställda inte upplever sig ha möjligheten att utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter.

För att arbeta systematiskt med detta har regionchefläkaren och jag fått ett gemensamt uppdrag att arbeta med frågorna och ta fram en handlingsplan. Målet är att:

  • VGR ska ha en nolltolerans för såväl tystnadskultur som vårdskador på ledningsnivå och på verksamhetsnivå
  • VGR ska vara en organisation där medarbetare och chefer upplever sig fria att uttala sig och säga vad man tycker
  • VGR ska vara en organisation där identifiering och meddelande av felaktigheter i verksamheten uppmuntras och tas om hand

Tanken är att utföra riktade interna utbildnings- och kommunikationsinsatser som bygger en öppen och lärande kultur, värnar offentlighetsprincipen samt främjar utveckling och förbättring av Västra Götalandsregionens patientsäkerhet.

Rätten att fritt meddela sig i sociala medier omfattas idag inte av ett grundlagsskydd. Jag tror att demokratin och offentlig sektor generellt sett stärks om det som är reglerat i grundlagarna för kontakten med traditionella media, också överförs som andemening till nya media och med ett generöst förhållningssätt till nya uttryck. Visst kan jag som chef, och dessutom som ansvarig för bilden av Västra Götalandsregionen, knyta handen hårt i byxfickan när jag läser en del inlägg på nätet och vidhängande kommentarer. Mina alternativ är dock enkla och tvingande: bemöta, engagera delar av organisationen eller en annan chef i frågan eller konstatera att det som står, får stå oemotsagt för tillfället.*

En organisation som tillåter sina medarbetare att fritt uttrycka sin uppfattning, så länge det inte strider mot svensk lag, blir i grunden starkare. Inledningsvis kan det svida hårt när man öppnar upp sig, men det blir en friskare organisation som faktiskt lyssnar på sina medarbetare och för den delen bemöter och besvarar kritik, antingen den är rättfärdig eller felaktig.

När vi som granskas väljer denna väg blir det än mer förvånande när de som traditionellt har rollen att utföra granskningen, en fri och oberoende press, väljer att ifrågasätta det fria ordet och framför allt möjligheten att göra det anonymt. I en artikel på Sveriges Television hemsida så namnges och ifrågasätts en undersköterska i Stockholms landsting för driva en anonym Facebook sida som samlar kritiska reportage i media om krisen i vården. Såvitt jag vet finns ingen objektivitetsskyldighet för anställda i sin opinionsbildning? Det är min och mina chefskollegors uppgift att sammanställa och bidra till en motbild eller korrekt bild om det som skrivs inte är tillräckligt sammansatt.

Jag tycker att metoden som Sveriges Television använder sig av är olycklig och motverkar sitt syfte. Frågeformuleringen som används ”Du tycker inte att det är problematiskt att driva opinion utan avsändare?” är exakt samma som förtroendevalda och chefer använder sig av när de i strid med efterforskningsförbudet söker anonyma källor för artiklar som skyddas källskydd.

I arbetet med att motverka felaktiga uppgifter, påverkansoperationer eller lagbrott på nätet så får inte ändamålet helga medlet, det behöver uppenbarligen manas till besinning hos de som har till uppgift att granska samhället med lagstöd, att välja rätt mål och metod för detta. Offentlig sektors ställning gagnas inte av att enskilda medarbetare som vill driva debatt utgör måltavlor för journalistisk granskning med fokus på anonymitet eller enkelsidighet. Taket som vi som arbetsgivare vill höja sänks istället av media, det var möjligtvis en oväntad utveckling. Begås brott så ska det vara föremål för rättsväsendet, men att vara kritisk mot sin arbetsgivare är såvitt jag vet inte ett sådant.

Erik Lagersten
Kommunikationsdirektör i Västra Götalandsregionen

*Om den här formulering känns igen så har jag använt den förut i ett liknande sammanhang. En anställd i Försvarsmakten hängdes ut av aktivister som inte gillade vad som sades. Vissa saker behöver återupprepas.

 

 

 

Efterlysning – gråskalan, nyanserna som försvann…

Under flera år har jag föreläst om kommunikation i allmänhet och för offentlig sektor i synnerhet. Jag har alltid inlett med några trender som försvårar och i växande grad utmanar företrädare för svensk förvaltning att nå igenom bruset, tyckandet och den tekniska utvecklingen. Fortsätt läsa ”Efterlysning – gråskalan, nyanserna som försvann…”

Varför en blogg?

Västra Götalandsregionen hörs, märks och syns. Många har synpunkter och åsikter om vår verksamhet. Det är bra. Vi är Sveriges största arbetsgivare, vi har viktiga uppdrag som varje dag påverkar invånarna i Västra Götaland och det vi gör ska granskas. Men det finns också frågor där vi inte tydliggjort vår uppfattning eller haft möjlighet att påverka såsom vi skulle önskat. Fortsätt läsa ”Varför en blogg?”