Det har nu gått några dagar sedan ”Hesa Fredrik” ljöd över Stockholm och annorstädes. Signalen väckte uppmärksamhet med överbelastade webbsidor hos myndigheter som följd av att allmänheten ville hitta information om en händelse om oroade.

Tyvärr var det fel webbsidor som besöktes då vare sig polisen.se eller msb.se har en informationsuppgift när något händer utan sajten krisinformation.se enligt MSB. Den gamla minnesregeln att informationsbehovet likt vatten söker sig den lättaste vägen vid påfrestning visade sig även denna gång, och något som borde vara en påminnelse för oss myndigheter. Det offentliga Sverige behöver bli medvetna om det som är verklighet i all modern kommunikation; det är mottagaren som avgör var informationen behöver finnas och inte avsändaren.

Som flera ledarskribenter konstaterat var det väl inte det officiella Sveriges finest hour. Dels att det överhuvudtaget kunde inträffa, men framförallt för den valhänta hanteringen i officiella kommentarer där allmänheten nästan kunde få intrycket att det som inträffat inte var så farligt, eller till och med lite löjeväckande. Ibland har ord en betydelse, och aldrig så mycket som i frågor där rikets eller det allmännas säkerhet berörs.

När rapporteringen kring tsunamin 2004 började visa på allvaret i katastrofens omfattning, reagerade den svenska regeringen med samma valhänthet och avfärdande som kunde spåras i myndigheternas första kommentarer under söndagskvällen kring ”Hesa Fredrik”.

När antalet skadade var stort efter katastrofen var det inte kvaliteten på thailändsk sjukvård som avgjorde om personer skulle överleva, utan om kvalificerad vård överhuvudtaget kunde erbjudas i tillräcklig omfattning. Ändå svarade utrikesminister Laila Freivalds på kritik från läkarhåll att vården i Thailand är ”lika bra” som i Sverige. Detta som ett fullt korrekt svar på normala sakförhållanden, men med liten känsla för ordens betydelse eller förståelsen för att i ett kritiskt läge är det bilden av skeendet som avgör förtroendet, och inte statiska fakta.

Regeringen har nu gett MSB i uppdrag att utreda händelseförloppet av söndagens tutande. Jag menar dock att det allmännas förtroende för utredningar i frågor kring samhällets skydd- och beredskap är begränsat, och att ledande företrädare nu mindre bör kontemplera och mer agera vid framtida händelser.

Jag är en stor vän av svenskt utredningsväsende men det kan inte vara inte själva huvudsyftet med myndigheternas arbete. Denna uppenbara sanning bör i språkbruk och handling tjäna som grund. Allmänheten kommer i allt större utsträckning efterfråga ställningstaganden, och tydligt politiskt, alternativt myndighetsmässigt ledarskap. Det är vad som ska åstadkommas eller görs i frågor kring beredskap och säkerhetshöjande åtgärder som är förtroendeskapande och inte vägen dit.

Samhället utmanas nu av omständigheter kring den inre och yttre säkerheten som alla är hanterbara, men som kräver tydlighet och ansvarstagande av förtroendevalda och företrädare för myndigheter. Istället för att be om en utredning skulle regeringen kunnat ge ansvariga i myndigheter i uppdrag att senast vid årsskiftet säkerställa att VMA fungerar på ett sådant sätt som det är avsett.

Det innebär att det för myndigheternas arbete alltid krävs utredning och beredning, men detta är en förutsättning för önskat slutläge och inte huvudsyftet med verksamheten. Det kanske visar sig att utredningen ger vid handen att allt är fin-fint men att maskin eller människa inte svarade mot kraven. Under alla omständigheter är ett besked att VMA ska fungera eller att det fungerar (när arbetet är klart) som visar på handlingskraft och inte att det gjorts en utredning om tillkortakommanden och dess orsaker.

Rent generellt är det en poäng som jag menar som kan dras av många aktuella händelser och behov. Att det som behöver beskrivas och kommuniceras är vad som ska åstadkommas, slutmålet eller ledarskapet och mindre att tusen utredningar ska lösa samhällets svårigheter, oaktat om det rör sjukvård, polis, försvar eller andra kritiska funktioner.

För Västra Götalandsregionens del kontaktade regionstyrelsens ordförande, säkerhetschefen och mig, under måndag förmiddag med instruktioner om hantering av ärendet i krisledningsnämnden. Den politiska viljan är uttalad, hur vi tar oss dit är en fråga för oss tjänstemän där utredning kan vara ett av instrumenten, men troligen mer att ”bara göra” baserat på kända fakta och med antaganden om de okända.

Allmänheten behöver se att det officiella Sverige agerar när vi utsätts för påfrestningar, verkliga eller av misstag. Kraftiga ställningstagande om att vi nu utreder är av begränsat värde för oss alla, liksom uttalande som mer väcker löje än förtroende.

Till sist en uppmaning till våra förtroendevalda. Jag tror att ni underskattar möjligheten att faktiskt kravställa resultat vad avser samhällets skydd och beredskap i stat, regioner och kommuner. Säg vad ni förväntar er så ordnar era tjänstemän detta. Det är i de flesta fall nu inte utredningar som behövs, det är tydliga krav som kommer att ge det offentliga Sverige rätt förutsättningar att hantera kommande kriser.

Erik Lagersten
Kommunikationsdirektör i Västra Götalandsregionen