Under flera år har jag föreläst om kommunikation i allmänhet och för offentlig sektor i synnerhet. Jag har alltid inlett med några trender som försvårar och i växande grad utmanar företrädare för svensk förvaltning att nå igenom bruset, tyckandet och den tekniska utvecklingen.

Vikande auktoritetstilltro, filterbubblor i sociala medier och ett polariserat samhälle förändrar i grunden vårt sätt att kommunicera och förutsättningarna för detta. Denna utveckling är särskilt angelägen att förstå och förhålla sig till för myndigheter och förvaltningar som har att förvalta och utveckla svensk demokrati.

Men inte ens den mest pessimistiska, eller möjligtvis den mest realistiska analytiker, hade kunnat förutse med vilken takt förutsättningarna nu minskar för att upprätthålla saklig och korrekt information.

Med det amerikanska presidentvalet har aktuella samhällströmningar blottats i en mycket tydlig dager. Mycket har kommit att handla om begrepp som ”alternativa fakta” myntat efter antalet deltagare i presidentinstallation eller ”Fake News” som begrepp för allt som inte stämmer med den egna världsbilden. Det är dock en alltför enkel beskrivning att utgå ifrån då jag menar att alternativa fakta eller misstänkliggöranden till del alltid använts i samhällsdebatten. Även i Sverige kan samma statistik eller data tolkas på olika sätt beroende på politisk ståndpunkt. Och för den som minns 70-talets demonstrationståg så fanns det alltid varierande uppfattning om antalet deltagare beroende på om det var polisens siffror som användes eller arrangörens.

Det bekymmersamma nu är framväxten av något mycket mer allvarligt, meningsmotståndarens totala ovilja att förstå motparten eller där argument alltid tas till intäkten för motsatsen. Vi ser vaccinmotståndare som genom sitt agerande riskerar folkhälsan eller andra konspirationsteoretiker som helt utan vetenskaplig grund kräver förändring eller anpassning till sina vanföreställningar. Det vi ser framväxten av är något som snarare behöver benämnas en alternativ verklighet. För den som befinner sig i den är alla argument om motsatsen falska. Förmodligen har fenomenet alltid funnits, det nya är det faktiskt kan hota samhället som vi känner det idag genom nya digitala konsumtionsmönster.

Även här är det i den amerikanska debatten mer tydligt än tidigare. En debatt när det inte spelar någon roll vilka argument som används, då dessa alltid kommer att vara ett bevis för motsatsen. En av president Trumps anhängare konstaterade på Twitter med anledning av nyligen påstådda avlyssningsteorier:

Namnlös

I en alternativ verklighet är det egen sagda en absolut sanning då motsatsen alltid är ett bevis för den upplevda verkligheten. Moment 22 är därigenom upphöjd till politisk teori och i det amerikanska fallet nu även som politisk styrning.

Finns det någon motståndskraft mot en sådan utveckling i Sverige? Det är lätt att göra sig besvärat lustig över den amerikanska debatten, men även svenska ledarskribenter och opinionsbildare låter sig gärna hemfalla åt förenklade resonemang där det inte finns någon klangbotten eller ens möjligheten att ett modernt samhälle är komplext och alltid innehåller flera storheter. Det verkar inte i en sådan debatt möjligt ha två sanningar samtidigt i huvudet, som till exempel, med stora penseldrag:

  • Sverige kan återfinnas i toppen på internationella rankinglistor över innovation eller affärsklimat och samtidigt ha svårigheter att klara konkurrenskraften i framtiden.
  • Sverige har en skyldighet att ta emot asylsökande enligt internationella fördrag och immigration kan vara en möjlighet för att hantera morgondagens demografiska utmaningar samtidigt som stora flyktingströmmar är en påfrestning på samhället idag.
  • Sverige kan utifrån jämförbara parametrar ha en sjukvård i den absoluta framkanten av vad som är medicinskt möjligt i världen samtidigt som tillgänglighet, kvalitet och personaltillgång är bekymmersamma frågor i vården.
  • Sverige kan ha ett försvar med personal och utrustning i världsklass samtidigt som de militära trösklarna att anfalla landet inte är tillräckligt höga.

Men är man debattör eller ledarskribent så är det ofta enbart en av dessa samtidiga sanningar som gäller och eventuella andra påståenden är en uppfattning som ska bekämpas, gärna förnedras och med en oproportionerlig kraft ifrågasättas. Världen har aldrig varit svart-vit men i en alternativ verklighet så finns inte längre några gråskalor. Det finns heller inga krav på linjära samband utan allt, även sådana utan orsakssamband, bevisar den unika dogm som företräds. Det gör att alla exempel ovan, och allt därutöver, kan kombineras i det oändliga vilket ger oanade utfall och slutsatser.

Ett sådant förhållningsätt är inte möjligt för en tjänsteman. För mig är kritik alltid något som jag ska måste ta till mig och sakligt har att bemöta. Oftast genom att se över hela bilden, vad som stämmer, vad som är fel och vad som behöver beskrivas för att ge en så komplett bild som möjligt. Det finns sällan några enkla svar. Genom detta förhållningsätt som i allt väsentligt präglar offentlig sektor, eller borde göra det, är våra organisationer, inte bara en tjänsteleverantör till medborgarna, utan nu också en garant för en demokratisk stat där olika saker prövas och vägs mot varandra.

När fakta nu utsätts för prövning, där like ställs mot like utan försonlighet, där det som kallas för välvillig tolkning av motståndarens argument är obefintligt och ingen oförrätt är för liten för att inte leda till konflikt – vad kan vi som företrädare för offentlig verksamhet göra för att bidra till ett samtalsklimat som gör att vi står som samhälle starkare i framtiden och inte svagare? Enligt min mening så är det några saker vi kan börja med:

  • Inse att ordval har betydelse. Att höra företrädare för offentlig verksamhet konstruera en ny verklighet för att slippa ta ställning är förnedrande. I 1984 används begrepp som ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka”. I modern kanslisvenska kan liknande ordval användas som ska släta över, men som använt vållar en än större skada. I ett exempel nyligen talade en rektor om att det fanns flera offer efter en våldtäkt. Oaktat de oklara skäl som låg bakom en sådan Orwellisk beskrivning så är ordvalet och de handlingar som följer på detta, mycket ogynnsamt för allmänhetens syn på hur vi klarar vårt uppdrag att skydda den svage. Vi kommer aldrig att klara någon diskussion om vi inte använder ord som bättre beskriver verkligheten och framförallt, vi måste vila våra ställningstaganden på en moralisk-etisk kompass för att klara ut vad som är rätt och fel för oss själva.
  • Begränsa inte medarbetares möjlighet att fritt uttycka sig genom sociala medier. Vem kan bättre berätta om gråskalorna i verksamheten än de som själva utför den? I allt fler fall ser jag nu hur myndigheter försöker begränsa möjligheterna för den enskilde. Dels innebär detta det uppenbara att i framtiden framgångsrikt rekrytera kommande generationer allvarligt försvåras, då tillgången till sociala medier är lika självklart som tillgång till toalett. Men också att bilden sätts av en repressiv arbetsgivare. Sker det tystnar inte kritiken utan tar andra och än mer besvärliga vägar. Samtal som förs i slutna rum är ingen demokratisk vagga och tonläget mot arbetsgivaren höjs i ett allt mer oförsonligt tonläge, vilket i syn tur minskar förtroendet för vår verksamhet bland allmänheten.
  • Möt och bemöt kritik internt och externt. I många fall är medarbetares kritik, förutom sakfrågorna, ett rop på att någon ska höra vad som sägs. I stora organisationer är det långt mellan ledning och medarbetare, men också mellan medarbetare och närmaste chef. Det är lätt att säga att ”den här diskussionen tar vi internt”. Men för att kunna ta diskussionen krävs det personliga mötet och ibland är det så praktiskt svårt att den enda vägen går via nya medier, eller också att medarbetaren helt enkelt är mer bekväm med det digitala formatet. Då behöver samtalet föras där, när det händer. Och samma sak gäller om kritiken kommer externt. När någon för fram kritik, rättmätig eller ej, behöver den bemötas. Och tiden är kritisk. Är det en artikel i ett traditionellt media så lever den i 6 timmar. Kommer inte vi som företrädare in i den tidsloopen så är slaget om opinionen förlorat. Även om vi har rätt i sak.
  • Arbeta systematiskt med varje medarbetares rättigheter enligt grundlagen. När jag läser att medarbetare i VGR inte vågar framträda med eget namn av risk för repressalier tappar jag humöret. Inte nog med att det skadar oss som organisation internt och externt, det är också ett brott mot grundlagarnas paragrafer om rätten att fritt meddela sig utan risk för repressalier. Det är inte ovanligt att media riktar kritik mot tillståndet i offentlig förvaltning om följsamheten av grundlagsskyddade rättigheter, en kritik som riktar sig såväl mot regeringskansliet som enskilda kommuner. Varför tar vi denna kritik inte på allvar? Det spelar ingen roll att det offentliga i de allra flesta fall är bättre än vad som påstås eller att media själva har utomordentligt svårt att hantera kritik mot den egna verksamheten. Vi har skyldigheten att tro på det som beskrivs. Det är inte bara faktiska omständigheter som behöver adresseras, utan minst lika viktigt, enskilda medarbetares upplevelse av att taket är lågt. Tystnadskultur är ett verksamhetshinder som skadar organisationernas anseende, riskerar att skada den faktiska verksamheten genom att vi inte lär oss av våra misstag och är i vissa fall rättsvidrigt.

Offentlig sektor kommer i framtiden att vara en av de faktorer som gör att Sverige fortsätter vara en välfungerande demokratisk stat. För att vara det behöver vi alltid vara bättre än de som tappat förmågan att förstå att det finns inga enkla lösningar på komplexa problem.

Erik Lagersten
Kommunikationsdirektör i Västra Götalandsregionen